Den 9:e upplagan av festivalen ”Nourrir Liège” hölls i mitten av april i Belgien, och årets tema centrerades kring konceptet One Health – sammankoppling mellan människors, djurs och miljöns hälsa. Axelle Hoge, PhD, docent och folkhälsoforskare vid universitetet i Liège, Belgien, berättade om varför många belgare kämpar med dåliga matvanor och föreslog några konkreta lösningar.
Varför är det idag svårare att göra en koppling mellan näring och hälsa?
Idag har det blivit allt svårare för allmänheten, vårdpersonal och forskare att dra en direkt koppling mellan kost och hälsa. Detta beror till stor del på komplexiteten hos så kallade livsstilssjukdomar, som vanligtvis är multifaktoriella till sin natur. Även om kosten tydligt spelar en viktig roll i utvecklingen av tillstånd som fetma, typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, vissa cancerformer och benskörhet, är den bara en av många bidragande faktorer. Genetisk ärftlighet, fysisk aktivitet, exponering för miljöföroreningar och stress påverkar också uppkomsten av dessa sjukdomar. Detta samspel mellan flera orsaker gör sambandet mellan kost och hälsa svårare att förstå och kvantifiera – även om vi vet att näring fortfarande är ett viktigt verktyg för att förebygga sjukdomar.
Var sambandet mellan kost och hälsa tydligare förr?
Ja, sambandet brukade vara mer uppenbart. Vid näringsbrist utvecklades specifika kliniska symtom som direkt pekade på problemet. Jag tänker till exempel på kwashiorkor (allvarlig proteinundernäring) eller skörbjugg (C-vitaminbrist). Det var omedelbart tydligt att kosten saknade antingen kvantitet eller kvalitet. Idag är situationen mycket mer komplex.
Tror du att konsumenter är dåligt informerade om näring och nutrition?
Jag tror att de i allmänhet är medvetna om de viktigaste kostrekommendationerna. Att omsätta dem i praktiken är dock en annan sak. Vet till exempel den genomsnittliga personen verkligen vilka konkreta åtgärder de ska vidta för att minska sitt intag av ohälsosamma fetter? Jag är tveksam.
Vi måste komma bort från tron om att allt enbart beror på information. Under lång tid utgick folkhälsokampanjer från antagandet att människor helt enkelt inte visste vad som var bra eller dåligt för deras hälsa. Det perspektivet är föråldrat. Kunskap ensamt räcker inte för att förändra beteende.
Tillstånd som fetma och andra kostrelaterade sjukdomar kan inte helt förklaras av individuella val. Våra matvanor påverkas starkt av den miljö vi lever i. Å ena sidan finns den sociala miljön – familj, vänner och kollegor påverkar vårt ätbeteende genom imitation och sociala normer. Å andra sidan avgör den fysiska miljön – stormarknader, restauranger, skolor och arbetsplatser – vilka livsmedel som finns tillgängliga, i vilka mängder och till vilka priser. Slutligen spelar makromiljön en roll: livsmedelsproduktion, bearbetning och distributionssystem, jordbrukspolitik och marknadsföring formar alla våra kostval.
Har dessa tre påverkande faktorer – de sociala, fysiska och makromiljöerna – utvecklats under de senaste åren?
Ja, alla tre har förändrats avsevärt under de senaste decennierna, och dessa förändringar bidrar helt klart till den nuvarande ökningen av multifaktoriella sjukdomar. Livsmedel med högt sockerinnehåll, ohälsosamma fetter och salt har blivit mycket mer utbredda. Portionsstorlekarna har ökat och färdiglagade måltider är mer tillgängliga än någonsin. Samtidigt lägger vi nu mindre tid på måltider, och tillgången på snabbmat och intensiteten i marknadsföringen av mat har exploderat. Sammantaget har dessa förändringar påverkat våra matvanor – och oftast inte till det bättre.
Vad vet vi om sambanden mellan kost och risken för att dö?
En av de mest omfattande källorna är Global Burden of Disease Study från 2017, som utvärderade kostens hälsoeffekter i 195 länder. Studien fann att ungefär ett av fem dödsfall världen över kan hänföras till kosten. När det gäller sjuklighet uppskattades att cirka 255 miljoner år av hälsosamt liv går förlorade årligen på grund av kroniska sjukdomar som förvärras av dålig kost.
Tre specifika kostfaktorer identifierades som särskilt skadliga: överdrivet saltintag, låg konsumtion av fullkorn (såsom fullkornsbröd och brunt ris) och otillräcklig fruktkonsumtion. Det är dock värt att notera att studien enbart fokuserade på näringskvalitet – faktorer som kemisk kontaminering och graden av hur bearbetade/processade livsmedel är inkluderades inte, trots att de tydligt spelar en viktig roll för hälsoresultaten.
Vi hör ofta att ultraprocessade produkter är skadliga. Varför är det så?
I Belgien kommer cirka 35% av den vuxna befolkningens dagliga kaloriintag från ultraprocessade livsmedel, enligt NOVA-klassificeringen. Det här är livsmedel som har genomgått omfattande industriell bearbetning, inklusive kemiska, biologiska eller fysiska förändringar. Sådana processer förändrar livsmedelsformen, vilket är den strukturella och funktionella uppbyggnaden av ett livsmedel.
Två livsmedel kan ha samma näringssammansättning på pappret men skilja sig åt i formen, vilket leder till olika effekter på hälsan. Till exempel, i mejeriprodukter kan förändringar, orsakade av bearbetning, påverka mättnadskänslan och näringsupptaget. Dessutom innehåller ultraprocessade livsmedel ofta ingredienser som vanligtvis inte finns i traditionell matlagning, såsom tillsatser, färgämnen, artificiella smakämnen, emulgeringsmedel, härdade oljor och modifierade proteiner. En växande mängd forskning kopplar dessa ingredienser till fetma, typ 2-diabetes och andra kroniska hälsotillstånd.
Kan inkludering av NOVA-poängen på produkter positivt påverka konsumenternas köpbeteende?
Även om information ensam inte löser allt, skulle det sannolikt öka allmänhetens medvetenhet om graden av livsmedelsbearbetning och dess inverkan på hälsan. För närvarande tror jag att de flesta människor är dåligt informerade i denna fråga – särskilt eftersom bearbetningsnivån inte finns med bland de fem centrala offentliga kostrekommendationerna.
Om både NOVA-poängen och Nutri-Score skulle göras obligatoriska på livsmedelsetiketter, skulle produkter som får ogynnsamma betyg från båda systemen kunna drabbas av konsekvenser som påverkar deras rykte och ekonomi. Den nivån av transparens skulle också kunna motivera tillverkare att förändra sina produkter för att förbättra hälsoprofilerna.
Det finns vetenskaplig litteratur som undersöker hur de två märkningssystemen skulle kunna kombineras. Tyvärr, med tanke på Europeiska kommissionens beslut att inte kräva Nutri-Score, verkar vi inte vara på väg i rätt riktning.
Vilka lösningar ser du för att hjälpa konsumenter att göra bättre kostval och undvika dåliga matvanor?
Vi måste genomföra förändringar på flera nivåer i livsmedelsmiljön. Ett antal evidensbaserade insatser är redan erkända av lokala, nationella och internationella myndigheter. Dessa inkluderar begränsning av marknadsföring av ohälsosamma livsmedel, skärpta regleringar av tillsatser, beskattning av sockersötade drycker och implementering av policyer som gör färska, minimalt bearbetade livsmedel mer tillgängliga.
Lika viktigt är att tillhandahålla omfattande näringsutbildning från tidig ålder. Även om dessa insatser direkt kan påverka ätbeteenden, är de inte tillräckliga i sig själva.
I ett bredare perspektiv måste vi ompröva hur mat produceras, bearbetas och distribueras. Detta kräver systemförändringar och en jordbrukspolitik som prioriterar kvalitet framför kvantitet.
Vilken roll kan vårdpersonal spela för att uppmuntra denna förändring?
En stark allians mellan forskare, vårdpersonal, aktivister, medborgare och miljögrupper kan skapa en meningsfull motvikt till dominerande krafter i livsmedelssystemet. Denna koalition har potential att producera och dela oberoende kunskap, mobilisera den allmänna opinionen och påverka policyförändringar.
Men för att en sådan rörelse ska vara verkligt effektfull måste den stödjas av en systemisk förståelse av livsmedelsfrågor. Det innebär institutionellt stöd, hållbar offentlig finansiering och en politisk vilja som prioriterar folkhälsan och det gemensamma bästa. Tyvärr, när vi tittar på aktuella debatter – som de kring universitetsfinansiering – verkar riktningen inte lovande.
Tycker du att vårdpersonalens röster väger tyngre än andras hos myndigheter?
Ja, jag tror att vårdpersonal kan spela en mer central roll. Deras röster har en hög grad av allmänhetens förtroende och trovärdighet, vilket kan forma den offentliga debatten och påverka beslutsfattandet.
Med det sagt, för att göra en bestående skillnad måste vårdpersonal vara välinformerade om den större bilden av livsmedelssystemen, inklusive inte bara näring och patientvård utan även sociala, ekonomiska och miljömässiga faktorer.
Att skapa förutsättningar och stödsystem som möjliggör deras aktiva deltagande i den offentliga diskursen och opinionsbildningen är också avgörande. Det finns fortfarande betydande framsteg att göra på detta område.
Trots utmaningarna, är du optimistisk om framtiden för våra kostvanor?
Jag försöker förbli optimistisk. Genom min forskning strävar jag i allt högre grad efter att bidra till politiska diskussioner och till ett större engagemang i samhället.
Det finns lovande lokala initiativ, särskilt i Liège, som visar hur saker och ting kan gå framåt. Även om dessa insatser för närvarande tenderar att nå mer välbärgade befolkningar, börjar vi se att vissa projekt även omfattar socialt missgynnade grupper. Det är ett uppmuntrande tecken, särskilt med tanke på att mycket återstår att göra för att minska sociala ojämlikheter i kost och hälsa.
I Biblioteket finns alla studier samlade efter kategori
Prenumerera på nyhetsbrevet för att få 1 minuters korta sammanfattningar av medicinska studier
