Fetma är dödligare för män med COVID-19 än för kvinnor

6 maj 2021 Medscape, European Journal of Clinical Microbiology & Infectious Diseases

Kraftig man och kraftig kvinna

Sambandet mellan fetma och att bli svårt sjuk i COVID-19 är starkare för män än för kvinnor, med högre andel dödsfall på sjukhus, visar den hittills största studien som undersökt de olika effekterna av fetma mellan könen på COVID-19.

Män med ett BMI högre än 35 och kvinnor med ett BMI på 40 eller mer, hade en signifikant högre risk för att dö på sjukhus med COVID-19 än patienter med ett “normalt” BMI på 18,5-24,9.

“Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att skydda personer med svår fetma från COVID-19 och att prioritera denna grupp för vaccination, hemarbete, telemedicin mm”, skriver Arcelia Guerson-Gil, MD, vid universitetssjukhuset för Albert Einstein College of Medicine, New York City.

Och “patienter med svår fetma som diagnostiserats med COVID-19 bör behandlas med särskild uppmärksamhet med anledning av den höga risken för sämre utgång”, betonar de.

Ju svårare fetma desto mer sannolikt att det leder till sämre utgång i COVID-19

Andra studier har visat en koppling mellan svår COVID-19 och en hög ålder, män och ett antal andra samtidiga komplikationer inklusive fetma, vilket även har visat sig vara en oberoende riskfaktor för att hamna på sjukhus, att bli svårt sjuk och ökad dödlighet hos patienter med COVID -19.

Men frågan kvarstår om all övervikt leder till sämre utgång i COVID-19 eller om det enbart gäller kraftig fetma?

Som primärt mål tittade forskare på vilken typ av fetma som är förknippad med högre dödlighet på sjukhus och om detta är könsbundet.

Sambandet mellan fetma och systemisk inflammation (via Interleukin-6-nivåer) bedömdes också med tanke på att en viktig orsak till svårighetsgrad av COVID-19 och död är ett överdrivet starkt inflammationssvar.

Den stora retrospektiva studien med patienter som lagts in på sjukhus mellan mars och maj 2020 (en del med intensivvård) med COVID-19 inkluderade 3.530 patienter, varav 1.579 var kvinnor och alla var 18 år eller äldre.

Patienterna klassificerades i sex grupper efter BMI: 896 personer hade BMI <25, 1.162 hade ett BMI mellan 25-29, 809 hade BMI 30-34 (klass I fetma) och 663 hade ett BMI på 35 eller högre (klass II och III fetma).

Sambandet undersöktes mellan grupperna och för dödlighet på sjukhus, behov av intubation och insjuknande i svår lunginflammation.

Män med allvarlig fetma hade starkast samband med sjukhusdöd

Oddsförhållandena (ORs) för död på sjukhus var högre för män med ett visst BMI än för kvinnor med motsvarande BMI (jämfört med referensgruppen med ett BMI mellan 18,5-24,9), även efter justering för faktorer som hög ålder, högt blodtryck, diabetes, kranskärlssjukdom och kronisk njursjukdom.

Fetma klass II och III hos män och fetma klass III hos kvinnor var kopplade till högre dödlighet på sjukhus hos patienter med COVID-19, och män med svår fetma uppvisade starkast koppling.

För svår lunginflammation hade de med ett BMI ≥40 ett oddsförhållande på 1,61 (P=0,001) jämfört med de med ett normalt BMI, de med en BMI ≥35 hade ett oddsförhållande på 1,71 (P<0,001), och de med ett BMI ≥30 hade ett oddsförhållande på 1,57 (P<0.001).

För intubation hade de patienterna med BMI ≥40 ett oddsförhållande på 1,58 (P=0, 005), de med ett på BMI ≥35 hade ett oddsförhållande på 1,68 (P<0, 001) och de med ett BMI ≥30 hade ett oddsförhållande på 1,77 (P<0.001).

Även patienter med undervikt – med ett BMI <18,5 – hade en ökad risk för att dö.

Handlar det om olika kroppsformer på kvinnor och män?

Forskarna noterar att fördelningen av fettvävnad skiljer sig åt mellan män och kvinnor, vilket “kan hjälpa till att förklara snedfördelningen i svår COVID-19 för män med kraftig fetma jämfört med kvinnor.”

“Män tenderar att ha mer fettvävnad distribuerad till centrala delen av kroppen eller som bukfetma, även benämnd som android fenotyp, medan kvinnor tenderar att ha mer perifert subkutant fett, även känt som gynoid fenotyp. Android fenotyp har högst risk för metaboliska störningar. Gynoid fenotyp kan vara en mindre inflammatorisk fenotyp,” skriver författarna.

“Däremot har visceralt fett (fett runt tarmarna) visat på större pro-inflammatoriska egenskaper än subkutant fett. Dessutom har mycket visceralt fett en negativ inverkan på lungfunktionen genom att minska bröstväggens elasticitet, minska den forcerade utandningsvolymen (FEV) och forcerad vital kapacitet (FVC)”, förklarar de.

Inget samspel mellan Interleukin-6 och BMI i studien

Forskarna misstänkte att det kan finnas en koppling mellan BMI och systemisk inflammation, vilket indikeras av Interleukin-6 nivåer. “Vi fann dock att så inte var fallet”, konstaterade Guerson-Gil i ett pressmeddelande.

“Antingen kan en systemisk hyperinflammation vara en mindre viktig sjukdomsframkallande mekanism för att drabbas av allvarligare sjukdom hos patienter med kraftig fetma eller så har inte Interleukin-6 så stark koppling utan andra faktorer kan spela in”, säger forskarna.

Forskarna påtalar också för att den retrospektiva studiedesignen (”bakåt-tittande”) inte tillåter slutsatser om orsak och verkan, och att den snabbt föränderliga hanteringen av patienter med COVID-19 under den första vågen av pandemin kan ha påverkat resultaten.

Ytterligare studier behövs för att bekräfta resultaten och kliniska pilotstudier skulle vara viktiga för att bedöma om läkemedel som riktar sig mot visceral fettvävnad (bukfetma) kan förbättra resultaten.

Medscape

European Journal of Clinical Microbiology & Infectious Diseases