En ledarartikel skriven av Elizabeth M. Planalp, Wisconsin Alzheimer’s Disease Research Center, Department of Medicine, University of Wisconsin School of Medicine and Public Health, Madison, USA.
Demens ökar som den vanligaste orsaken till funktionsnedsättning hos äldre. Eftersom världens befolkning av barn födda efter andra världskriget, i dagligt tal kallad ”baby boomer generation”, kommer förekomsten av demens troligen att fördubblas under de kommande 20 åren vilket gör att förebyggande insatser är avgörande för ett hälsosamt liv. Tidiga förebyggande åtgärder och insatser är nödvändiga för att hejda uppkomsten av demens i medelåldern och senare i livet, och med ökad uppmärksamhet på modifierbara riskfaktorer som fysisk aktivitet, fetma, kost och socialt engagemang.
I samma nummer som denna ledare tar del Pozo Cruz och kollegor upp en viktig men outredd koppling mellan dagliga steg och incidensen demens. Rapporten använder data från UK Biobank, en kohortstudie av cirka 500 000 vuxna i Storbritannien. Dagligt antal steg, mätt med stegräknare, från 78 430 personer i åldrarna 40 till 79 år och inkluderade mätningar för totalt antal steg per dag, samt om stegen var ”obetydliga” (<40 steg/min), målmedvetna ( ≥40 steg/min), och topp 30-minuters intensitet (genomsnittliga steg/min registrerade för de 30 högsta, men inte nödvändigtvis på varandra följande, minuter av dagen). Incidensen demens registrerades nästan 7 år senare från medicinska journaler och register av döda. Efter att ha kontrollerat för ålder, kön, etnicitet, utbildning, socioemotionellt status, rökning, alkohol, diet, medicin, sömn, historia av hjärt-kärlsjukdomar och dagar med stegräknare, gav resultaten att vuxna som gick cirka 3 800 steg per dag var 25% mindre benägna att utveckla demens och vuxna som tog cirka 9 800 steg per dag hade en 50% minskning av sin demensrisk, men med begränsade fördelar över 9 800 steg. Notera att de största minskningarna av risken för demens var förknippade med att ta cirka 6 300 kraftfulla steg per dag (57% minskning i risk) och med en topp 30-minuters intensitet på 112 steg/min (62% minskning i risk). Sammanfattningsvis spelar det totala antalet steg som tas på en dag och intensiteten av dessa steg, roll för att minska risken för demens.
I denna artikel diskuterar vi två huvudrön av intresse från studien. För det första var det optimala antalet steg för att minska förekomsten av demens med minst 25% markant lägre än den populära rekommendationen på 10 000 steg per dag, och för det andra, att intensiteten av steg, mer än bara antalet steg, är en potent leverantör av fördelarna med att gå. Sedan reflekterar vi över konsekvenserna av att ha identifierat ett så lättillgängligt förebyggande sätt för att minska förekomsten av demens senare i livet.
Vi vet att ett ökat antal steg under dagen minskar risken för dödlighet, även om resultaten av intensiteten i de steg som tas är varierande och kan skilja sig åt mellan män och kvinnor. I den aktuella studien (se länk ovan) var det optimala antalet steg för att halvera utvecklingen av demens endast nominellt lägre än det populära gränsvärdet på 10 000 steg, vilket lägger tyngd till detta allmänt rekommenderade riktmärke. Det minimala antalet dagliga steg som krävs för att sänka risken för demens med 25% var dock bara 3 800, ett antal som potentiellt är mycket mer uppnåeligt för en åldrande befolkning. Dessutom försvagades fördelarna med fler steg, och till och med, med ett omvänt resultat utöver de optimala antalet steg på cirka 9 800 steg. Det är tänkbart att lägre antal steg under vissa förhållanden kommer att räcka för att dra liknande fördelar som de rekommenderade 10 000 stegen per dag.
Är 112 det nya 10 000? Steg och risk för demens
Förmodligen var ett nyckelfynd som del Pozo Cruz och kollegor överraskande nog inte diskuterade i detalj, att en högre stegintensitet – ”bara” 112 steg/min under en 30-minuter – hade störst inverkan på att minska förekomsten av demens i denna grupp (62% vs 50% riskreduktion för 9 800 dagliga steg), och att denna observation gjordes i analyser som också justerade för totalt antal steg. Medan 112 steg/min är en ganska rask takt, är ”112” möjligen ett mycket mer lättillgängligt och mindre skrämmande mål att nå för de flesta individer, än ”10 000”, särskilt om man har varit fysiskt inaktiv. Som författarna bekräftade var den 30-minuters perioden de undersökte inte i följd, vilket begränsar styrkan i bevisen något. Men, i likhet med deras identifiering av optimala och minimala doser för dagliga steg, skulle det ha varit informativt om de också hade genomfört analyser som försökte förstå om 30 minuters promenad med 112 steg/min var nödvändig, eller om individer som endast bibehöll sådan intensitet i låt säga 10 minuter också uppnådde liknande fördelar.
Åldersspannet för de som ingick i denna studie (40-79 år) var ganska brett och, särskilt med tanke på den relativt korta uppföljningen (cirka 7 år), kanske inte är helt optimalt för att undersöka utfallet av demens. Till exempel kan en 50-åring som följts till 57 års ålder ha förblivit kognitivt välbehållen vid den tidpunkten bara för att utveckla demens under nästa decennium av sitt liv, och en sådan information skulle inte ha fångats av studien. I en annan studie på vuxna i Storbritannien utvecklade faktiskt endast 0,098% demens mellan 45 och 64 år, vilket tyder på att åldersintervallet och relativt kort uppföljning i den aktuella studien kan vara suboptimal för dessa undersökningar. Det skulle också ha varit av stort intresse att överväga specifika demensresultat (t.ex. Alzheimers sjukdom eller vaskulär demens) eftersom sådan information skulle ha främjat större specificitet i resultaten. På samma sätt, med tanke på den kända könsskillnaden i både fysisk aktivitet och demens, skulle analyser som stratifierats efter kön ha varit extremt värdefulla även om de visade att fynden var oföränderliga mellan könen. Sådana nyanserade analyser skulle vara särskilt viktiga för att flytta träningsvetenskapen in på arenan för personlig medicin, och hjälpa oss att bättre förstå vad som fungerar för vem (ex kvinnor), under vilket tillstånd (ex medelåldern) och i vilket syfte (ex förebygga vaskulär demens). Ändå ska författarna berömmas för den rigorösa kvalitetskontroll som genomförts i studien, inklusive justering för många potentiella påverkansfaktorer som kost, sömnkvalitet, utbildning, tobaksanvändning och hjärt-kärlsjukdomar. Ett sådant noggrant tillvägagångssätt stärker vår tilltro till att fysisk aktivitet, och i synnerhet promenader, kan fördröja uppkomsten av demens och därigenom mildra de enorma ekonomiska, sociala och psykologiska bördorna som är förknippade med denna sjukdom.
Sammanfattningsvis, även om vi håller med författarna om att deras fynd inte ska tolkas som att de visar ett orsakssamband mellan stegräkning och incident demens, kan man inte längre bortse ifrån de växande bevisen som stödjer fördelarna med fysisk aktivitet för att bibehålla optimal hjärnhälsa. Det är hög tid att hantera fysisk inaktivitet som en rutinmässig del av ett primärvårdsbesök för äldre. Med målet att hjälpa patienten att utveckla eller uppdatera planen för att förebygga sjukdomar och funktionshinder skulle det årliga hälsobesöket vara ett idealiskt redskap för ett sådant samtal, och denna rapport från del Pozo Cruz och kollegor erbjuder hälsovårdens personal flera användbara, konkreta rekommendationer. Och för området träning och neurovetenskap är ett viktigt nästa steg i utvecklingen att avslöja de potentiella mekanismerna bakom sambandet mellan fysisk aktivitet och risken för demens, ett område som vår grupp aktivt undersöker.
