Motion

Nedsatt fysisk funktion är en oberoende riskfaktor för kardiovaskulära incidenter, inklusive kranskärlssjukdom, stroke och hjärtsvikt hos äldre vuxna, enligt nya observationsdata från studien Atherosclerosis Risk in Communities (ARIC) .

”Vi fann att fysisk funktion hos äldre vuxna kan förutsäga framtida kardiovaskulär sjukdom utöver traditionella riskfaktorer för hjärtsjukdomar, oavsett om en individ har en historia av hjärt-kärlsjukdom,” säger en av studiens författare Kunihiro Matsushita, MD, PhD, Division of Cardiology, Johns Hopkins School of Medicine i Baltimore, USA.

Studien publicerades online den 31 augusti i Journal of the American Heart Association.

Att hålla sig i form med åldern

Forskarna analyserade hälsodata som samlats in mellan 2011 och 2013 för 5.570 ARIC-deltagare (medelålder 75 år, 58% kvinnor). De bedömde den fysiska funktionen med hjälp av Short Physical Performance Battery* (SPPB), som mäter gånghastighet, benstyrka och balans.

På basis av resultaten kategoriserades deltagarna i tre fysiska funktionsgrupper: Låg (poäng 0-6, 13% av gruppen), Medel (poäng 7-9, 30% av gruppen) och Hög (poäng 10-12, 57% av gruppen).

Under en medianuppföljning på 7 år inträffade det 930 kardiovaskulära händelser (386 hjärtsjukdom, 251 stroke och 529 hjärtsvikt).

Vuxna med lägre SPPB-poäng hade en högre kumulativ risk för kardiovaskulära incidenter.

Den 5-åriga kumulativa incidensen för kardiovaskulära händelser i Låg- och Medelkategorierna av SPPB-resultaten var cirka tre gånger (23,4%) respektive två gånger (15,3%) högre än i gruppen med Hög SPPB (8,6%).

En 1 poäng lägre SPPB-poäng var associerad med 6-10% högre risk för kardiovaskulära händelser efter justering för potentiellt påverkande faktorer.

I den justerade modellen var risken för kardiovaskulära händelser 47% högre hos de med ”Låg” fysisk funktion och 25% högre hos gruppen med ”Medel” fysisk funktion jämfört med de med ”Hög” fysisk funktion.

För de individuella resultaten var låg fysisk funktion associerad med högre risk för stroke (81%) och hjärtsvikt (33%), men man konstaterade inget signifikant samband för hjärt-kärlsjukdom.

Sambandet noterades genomgående i alla undergrupper, inklusive de med kardiovaskulär sjukdom vid studiens start.

Tillägget av SPPB förbättrade signifikant möjligheterna att bedöma risk för kardiovaskulära händelser utöver de traditionella riskfaktorer hos vuxna oavsett tidigare kardiovaskulära historia, vilket tyder på att SPPB kan vara användbart för att klassificera kardiovaskulär risk hos äldre, säger forskarna.

Meningsfull inverkan på vården? Låg fysisk funktion hos äldre kopplad till hjärtbesvär

”Våra resultat framhäver värdet av att bedöma den fysiska funktionsnivån hos äldre i klinisk praxis”, säger Xiao Hu, MHS, vid avdelningen för epidemiologi vid Johns Hopkins Bloomberg School of Public Health.

”Förutom hjärthälsa löper äldre högre risk för fall och handikapp,” tillade Hu. ”Bedömningen av fysisk funktion kan också informera om risken för dessa tillstånd hos äldre.”

Jonathan Halperin, MD, kardiolog vid Mount Sinai Heart, och professor i medicin (kardiologi) vid Icahn School of Medicine vid Mount Sinai i New York City, USA säger att ”det är känt att kardiorespiratorisk kondition är en viktig prediktor för kardiovaskulär risk, men det är en av få fysiologiska riskfaktorer som är subjektivt utmanade men inte objektivt bedömda i rutinmässig klinisk praxis.”

I den här studien, noterade Halperin, fann forskarna att ett batteri av fysiska prestationsbedömningar, inklusive test av gång, benstyrka och balans, förbättrade kardiovaskulär riskförutsägelse.

* Short Physical Performance Battery (SPPB) består av 3 komponenter: 5 upprepade knäböj till stol och tillbaks till stående, 3 stående balansövningar samt rask gång en kort sträcka.

Medscape

Journal of the American Heart Association

Att genomföra 150 till 300 minuter (2,5 – 5 timmar) av måttlig fysisk aktivitet, eller 75 till 150 minuter av mer kraftfull aktivitet varje vecka är associerat med en lägre risk för hjärtsvikt, oberoende av kliniska, sociodemografiska och livsstilsfaktorer, enligt en brittisk biobankstudie.

Vuxna som registrerade 150 till 300 minuter av objektivt uppmätt måttlig fysisk aktivitet under en vecka, mätt med stegräknare, hade 63% lägre risk för hjärtsvikt, och de som utförde 75 till 150 minuter av kraftig fysisk aktivitet hade 66% lägre risk.

Resultaten, som publicerades den 29 augusti i Circulation, överensstämmer med tidigare studier och speglar de senaste rekommendationerna gällande fysisk aktivitet för vuxna från USA och WHO.

Mer är bättre – till en viss nivå

”Vår studie är den största hittills som utförts med hjälp av aktivitetsarmband för att mäta fysisk aktivitet” berättar Carlos Celis-Morales, PhD, BHF Glasgow Cardiovascular Research Centre, University of Glasgow, Skottland, Storbritannien. ”Nuvarande evidens är huvudsakligen baserade på självrapporterade frågeformulär, vilka är benägna att vara partiska (bias) och därför kan dölja den verkliga kopplingen mellan fysisk aktivitet och risken för hjärtsvikt.”

Teamet analyserade data från 94 739 brittiska (biobanks)deltagare (medelålder 55 år, 40% män) som inte hade diagnostiserats med hjärtsvikt eller som tidigare inte hade haft en hjärtinfarkt.

Efter justering för ålder, kön, etnicitet, utbildning, rökning, socioekonomi, BMI, midje-höftmått och intag av frukt/grönsaker, rött kött, processat kött, fet fisk och alkohol, så hade de som motionerade 150 till 300 min/vecka av måttlig fysisk intensitet och 75 till 150 min/vecka av kraftigare fysisk intensitet en lägre risk för hjärtsvikt jämfört med de som inte utförde någon måttlig till kraftig fysisk aktivitet.

Deltagare som utförde mer fysisk aktivitet var i allmänhet yngre, i större utsträckning kvinnor, akademiker, var mindre benägna att röka, åt mer frukt och grönsaker och mindre rött och processat kött. De hade också lägre BMI, färre hade högt blodtryck, typ 2-diabetes eller tog kolesterolsänkande statiner.

Den lägsta risken för hjärtsvikt uppnåddes vid 600 min/vecka av måttlig fysisk aktivitet och därefter planade det ut.

Dessutom var sambandet mellan kraftig intensitet av fysisk aktivitet och hjärtsvikt något omvänt, med en potentiellt mindre riskreduktion vid 150 min/vecka eller mer.

Författarna drar slutsatsen, ”Nuvarande rekommendationer för kraftig intensiv fysisk aktivitet bör uppmuntras men den bör inte ökas. Däremot kan ökad måttlig intensiv fysisk aktivitet vara fördelaktigt även bland dem som uppfyller nuvarande rekommendationer.”

Celis-Morales tillade, ”Även om rekommendationerna är mycket tydliga, är låga nivåer av fysisk aktivitet i befolkningen mer kopplat till hur individer kan få fysisk aktivitet att passa in i sina hektiska rutiner, än att inse vilken mängd fysisk aktivitet som man behöver. Att tillämpa tekniker för beteendeförändring för att främja och upprätthålla nivåer av fysisk aktivitet rutinmässigt är mycket viktigt.”

Läkare ombord? – Fysisk aktivitet minskar risk för hjärtsvikt

”Vi måste förbättra läkarutbildningen och kunskapen kring recept på fysisk aktivitet,” säger Celis-Morales. ”Såvitt vi vet har träningsrecept inte varit en nyckelkomponent i deras medicinska utbildning. Incitament kan vara ett sätt att ta itu med motvilja bland läkare, även om incitamenten (måste) vara kopplade till ett sammanhanget.”

Charles German, MD, biträdande professor i medicin vid kardiologiska sektionen vid University of Chicago, Illinois, USA, som inte var involverad i studien, underströk också behovet av kunskap och handling hos läkarna.

”Läkare skulle ha stor nytta av mer utbildning i fördelarna med fysisk aktivitet, vilket skulle leda till bättre rådgivning och patientvård”, säger German, som sitter i American Heart Association Lifestyle and Cardiometabolic Health Council Committee. ”Läkare måste absolut ta på sig att utbilda och främja fysisk aktivitet bland sina patienter med alla till buds stående medel.”

”Medan det är känt att måttlig till intensiv fysisk aktivitet är förknippad med minskningar av hjärt-kärlsjukdomar, så är även lätt intensiv fysisk aktivitet det”, tillade han. ”Läkare bör inte bortse från det faktum att även lättare intensiv fysisk aktivitet kan minska risken för hjärtsvikt och andra sjukdomar.”

Medscape

Circulation

En ledarartikel skriven av Elizabeth M. Planalp, Wisconsin Alzheimer’s Disease Research Center, Department of Medicine, University of Wisconsin School of Medicine and Public Health, Madison, USA.

Demens ökar som den vanligaste orsaken till funktionsnedsättning hos äldre. Eftersom världens befolkning av barn födda efter andra världskriget, i dagligt tal kallad ”baby boomer generation”, kommer förekomsten av demens troligen att fördubblas under de kommande 20 åren vilket gör att förebyggande insatser är avgörande för ett hälsosamt liv. Tidiga förebyggande åtgärder och insatser är nödvändiga för att hejda uppkomsten av demens i medelåldern och senare i livet, och med ökad uppmärksamhet på modifierbara riskfaktorer som fysisk aktivitet, fetma, kost och socialt engagemang.

I samma nummer som denna ledare tar del Pozo Cruz och kollegor upp en viktig men outredd koppling mellan dagliga steg och incidensen demens. Rapporten använder data från UK Biobank, en kohortstudie av cirka 500 000 vuxna i Storbritannien. Dagligt antal steg, mätt med stegräknare, från 78 430 personer i åldrarna 40 till 79 år och inkluderade mätningar för totalt antal steg per dag, samt om stegen var ”obetydliga” (<40 steg/min), målmedvetna ( ≥40 steg/min), och topp 30-minuters intensitet (genomsnittliga steg/min registrerade för de 30 högsta, men inte nödvändigtvis på varandra följande, minuter av dagen). Incidensen demens registrerades nästan 7 år senare från medicinska journaler och register av döda. Efter att ha kontrollerat för ålder, kön, etnicitet, utbildning, socioemotionellt status, rökning, alkohol, diet, medicin, sömn, historia av hjärt-kärlsjukdomar och dagar med stegräknare, gav resultaten att vuxna som gick cirka 3 800 steg per dag var 25% mindre benägna att utveckla demens och vuxna som tog cirka 9 800 steg per dag hade en 50% minskning av sin demensrisk, men med begränsade fördelar över 9 800 steg. Notera att de största minskningarna av risken för demens var förknippade med att ta cirka 6 300 kraftfulla steg per dag (57% minskning i risk) och med en topp 30-minuters intensitet på 112 steg/min (62% minskning i risk). Sammanfattningsvis spelar det totala antalet steg som tas på en dag och intensiteten av dessa steg, roll för att minska risken för demens.

I denna artikel diskuterar vi två huvudrön av intresse från studien. För det första var det optimala antalet steg för att minska förekomsten av demens med minst 25% markant lägre än den populära rekommendationen på 10 000 steg per dag, och för det andra, att intensiteten av steg, mer än bara antalet steg, är en potent leverantör av fördelarna med att gå. Sedan reflekterar vi över konsekvenserna av att ha identifierat ett så lättillgängligt förebyggande sätt för att minska förekomsten av demens senare i livet.

Vi vet att ett ökat antal steg under dagen minskar risken för dödlighet, även om resultaten av intensiteten i de steg som tas är varierande och kan skilja sig åt mellan män och kvinnor. I den aktuella studien (se länk ovan) var det optimala antalet steg för att halvera utvecklingen av demens endast nominellt lägre än det populära gränsvärdet på 10 000 steg, vilket lägger tyngd till detta allmänt rekommenderade riktmärke. Det minimala antalet dagliga steg som krävs för att sänka risken för demens med 25% var dock bara 3 800, ett antal som potentiellt är mycket mer uppnåeligt för en åldrande befolkning. Dessutom försvagades fördelarna med fler steg, och till och med, med ett omvänt resultat utöver de optimala antalet steg på cirka 9 800 steg. Det är tänkbart att lägre antal steg under vissa förhållanden kommer att räcka för att dra liknande fördelar som de rekommenderade 10 000 stegen per dag.

Är 112 det nya 10 000? Steg och risk för demens

Förmodligen var ett nyckelfynd som del Pozo Cruz och kollegor överraskande nog inte diskuterade i detalj, att en högre stegintensitet – ”bara” 112 steg/min under en 30-minuter – hade störst inverkan på att minska förekomsten av demens i denna grupp (62% vs 50% riskreduktion för 9 800 dagliga steg), och att denna observation gjordes i analyser som också justerade för totalt antal steg. Medan 112 steg/min är en ganska rask takt, är ”112” möjligen ett mycket mer lättillgängligt och mindre skrämmande mål att nå för de flesta individer, än ”10 000”, särskilt om man har varit fysiskt inaktiv. Som författarna bekräftade var den 30-minuters perioden de undersökte inte i följd, vilket begränsar styrkan i bevisen något. Men, i likhet med deras identifiering av optimala och minimala doser för dagliga steg, skulle det ha varit informativt om de också hade genomfört analyser som försökte förstå om 30 minuters promenad med 112 steg/min var nödvändig, eller om individer som endast bibehöll sådan intensitet i låt säga 10 minuter också uppnådde liknande fördelar.

Åldersspannet för de som ingick i denna studie (40-79 år) var ganska brett och, särskilt med tanke på den relativt korta uppföljningen (cirka 7 år), kanske inte är helt optimalt för att undersöka utfallet av demens. Till exempel kan en 50-åring som följts till 57 års ålder ha förblivit kognitivt välbehållen vid den tidpunkten bara för att utveckla demens under nästa decennium av sitt liv, och en sådan information skulle inte ha fångats av studien. I en annan studie på vuxna i Storbritannien utvecklade faktiskt endast 0,098% demens mellan 45 och 64 år, vilket tyder på att åldersintervallet och relativt kort uppföljning i den aktuella studien kan vara suboptimal för dessa undersökningar. Det skulle också ha varit av stort intresse att överväga specifika demensresultat (t.ex. Alzheimers sjukdom eller vaskulär demens) eftersom sådan information skulle ha främjat större specificitet i resultaten. På samma sätt, med tanke på den kända könsskillnaden i både fysisk aktivitet och demens, skulle analyser som stratifierats efter kön ha varit extremt värdefulla även om de visade att fynden var oföränderliga mellan könen. Sådana nyanserade analyser skulle vara särskilt viktiga för att flytta träningsvetenskapen in på arenan för personlig medicin, och hjälpa oss att bättre förstå vad som fungerar för vem (ex kvinnor), under vilket tillstånd (ex medelåldern) och i vilket syfte (ex förebygga vaskulär demens). Ändå ska författarna berömmas för den rigorösa kvalitetskontroll som genomförts i studien, inklusive justering för många potentiella påverkansfaktorer som kost, sömnkvalitet, utbildning, tobaksanvändning och hjärt-kärlsjukdomar. Ett sådant noggrant tillvägagångssätt stärker vår tilltro till att fysisk aktivitet, och i synnerhet promenader, kan fördröja uppkomsten av demens och därigenom mildra de enorma ekonomiska, sociala och psykologiska bördorna som är förknippade med denna sjukdom.

Sammanfattningsvis, även om vi håller med författarna om att deras fynd inte ska tolkas som att de visar ett orsakssamband mellan stegräkning och incident demens, kan man inte längre bortse ifrån de växande bevisen som stödjer fördelarna med fysisk aktivitet för att bibehålla optimal hjärnhälsa. Det är hög tid att hantera fysisk inaktivitet som en rutinmässig del av ett primärvårdsbesök för äldre. Med målet att hjälpa patienten att utveckla eller uppdatera planen för att förebygga sjukdomar och funktionshinder skulle det årliga hälsobesöket vara ett idealiskt redskap för ett sådant samtal, och denna rapport från del Pozo Cruz och kollegor erbjuder hälsovårdens personal flera användbara, konkreta rekommendationer. Och för området träning och neurovetenskap är ett viktigt nästa steg i utvecklingen att avslöja de potentiella mekanismerna bakom sambandet mellan fysisk aktivitet och risken för demens, ett område som vår grupp aktivt undersöker.

JAMA