Motion

Äldre man tränar med PT

Låg fysisk funktion hos äldre kopplad till hjärtbesvär

Nedsatt fysisk funktion är en oberoende riskfaktor för kardiovaskulära incidenter, inklusive kranskärlssjukdom, stroke och hjärtsvikt hos äldre vuxna, enligt nya observationsdata från studien Atherosclerosis Risk in Communities (ARIC) .

”Vi fann att fysisk funktion hos äldre vuxna kan förutsäga framtida kardiovaskulär sjukdom utöver traditionella riskfaktorer för hjärtsjukdomar, oavsett om en individ har en historia av hjärt-kärlsjukdom,” säger en av studiens författare Kunihiro Matsushita, MD, PhD, Division of Cardiology, Johns Hopkins School of Medicine i Baltimore, USA.

Studien publicerades online den 31 augusti i Journal of the American Heart Association.

Att hålla sig i form med åldern

Forskarna analyserade hälsodata som samlats in mellan 2011 och 2013 för 5.570 ARIC-deltagare (medelålder 75 år, 58% kvinnor). De bedömde den fysiska funktionen med hjälp av Short Physical Performance Battery* (SPPB), som mäter gånghastighet, benstyrka och balans.

På basis av resultaten kategoriserades deltagarna i tre fysiska funktionsgrupper: Låg (poäng 0-6, 13% av gruppen), Medel (poäng 7-9, 30% av gruppen) och Hög (poäng 10-12, 57% av gruppen).

Under en medianuppföljning på 7 år inträffade det 930 kardiovaskulära händelser (386 hjärtsjukdom, 251 stroke och 529 hjärtsvikt).

Vuxna med lägre SPPB-poäng hade en högre kumulativ risk för kardiovaskulära incidenter.

Den 5-åriga kumulativa incidensen för kardiovaskulära händelser i Låg- och Medelkategorierna av SPPB-resultaten var cirka tre gånger (23,4%) respektive två gånger (15,3%) högre än i gruppen med Hög SPPB (8,6%).

En 1 poäng lägre SPPB-poäng var associerad med 6-10% högre risk för kardiovaskulära händelser efter justering för potentiellt påverkande faktorer.

I den justerade modellen var risken för kardiovaskulära händelser 47% högre hos de med ”Låg” fysisk funktion och 25% högre hos gruppen med ”Medel” fysisk funktion jämfört med de med ”Hög” fysisk funktion.

För de individuella resultaten var låg fysisk funktion associerad med högre risk för stroke (81%) och hjärtsvikt (33%), men man konstaterade inget signifikant samband för hjärt-kärlsjukdom.

Sambandet noterades genomgående i alla undergrupper, inklusive de med kardiovaskulär sjukdom vid studiens start.

Tillägget av SPPB förbättrade signifikant möjligheterna att bedöma risk för kardiovaskulära händelser utöver de traditionella riskfaktorer hos vuxna oavsett tidigare kardiovaskulära historia, vilket tyder på att SPPB kan vara användbart för att klassificera kardiovaskulär risk hos äldre, säger forskarna.

Meningsfull inverkan på vården? Låg fysisk funktion hos äldre kopplad till hjärtbesvär

”Våra resultat framhäver värdet av att bedöma den fysiska funktionsnivån hos äldre i klinisk praxis”, säger Xiao Hu, MHS, vid avdelningen för epidemiologi vid Johns Hopkins Bloomberg School of Public Health.

”Förutom hjärthälsa löper äldre högre risk för fall och handikapp,” tillade Hu. ”Bedömningen av fysisk funktion kan också informera om risken för dessa tillstånd hos äldre.”

Jonathan Halperin, MD, kardiolog vid Mount Sinai Heart, och professor i medicin (kardiologi) vid Icahn School of Medicine vid Mount Sinai i New York City, USA säger att ”det är känt att kardiorespiratorisk kondition är en viktig prediktor för kardiovaskulär risk, men det är en av få fysiologiska riskfaktorer som är subjektivt utmanade men inte objektivt bedömda i rutinmässig klinisk praxis.”

I den här studien, noterade Halperin, fann forskarna att ett batteri av fysiska prestationsbedömningar, inklusive test av gång, benstyrka och balans, förbättrade kardiovaskulär riskförutsägelse.

* Short Physical Performance Battery (SPPB) består av 3 komponenter: 5 upprepade knäböj till stol och tillbaks till stående, 3 stående balansövningar samt rask gång en kort sträcka.

Medscape

Journal of the American Heart Association

Två personer som joggar

Fysisk aktivitet minskar risk för hjärtsvikt

Att genomföra 150 till 300 minuter (2,5 – 5 timmar) av måttlig fysisk aktivitet, eller 75 till 150 minuter av mer kraftfull aktivitet varje vecka är associerat med en lägre risk för hjärtsvikt, oberoende av kliniska, sociodemografiska och livsstilsfaktorer, enligt en brittisk biobankstudie.

Vuxna som registrerade 150 till 300 minuter av objektivt uppmätt måttlig fysisk aktivitet under en vecka, mätt med stegräknare, hade 63% lägre risk för hjärtsvikt, och de som utförde 75 till 150 minuter av kraftig fysisk aktivitet hade 66% lägre risk.

Resultaten, som publicerades den 29 augusti i Circulation, överensstämmer med tidigare studier och speglar de senaste rekommendationerna gällande fysisk aktivitet för vuxna från USA och WHO.

Mer är bättre – till en viss nivå

”Vår studie är den största hittills som utförts med hjälp av aktivitetsarmband för att mäta fysisk aktivitet” berättar Carlos Celis-Morales, PhD, BHF Glasgow Cardiovascular Research Centre, University of Glasgow, Skottland, Storbritannien. ”Nuvarande evidens är huvudsakligen baserade på självrapporterade frågeformulär, vilka är benägna att vara partiska (bias) och därför kan dölja den verkliga kopplingen mellan fysisk aktivitet och risken för hjärtsvikt.”

Teamet analyserade data från 94 739 brittiska (biobanks)deltagare (medelålder 55 år, 40% män) som inte hade diagnostiserats med hjärtsvikt eller som tidigare inte hade haft en hjärtinfarkt.

Efter justering för ålder, kön, etnicitet, utbildning, rökning, socioekonomi, BMI, midje-höftmått och intag av frukt/grönsaker, rött kött, processat kött, fet fisk och alkohol, så hade de som motionerade 150 till 300 min/vecka av måttlig fysisk intensitet och 75 till 150 min/vecka av kraftigare fysisk intensitet en lägre risk för hjärtsvikt jämfört med de som inte utförde någon måttlig till kraftig fysisk aktivitet.

Deltagare som utförde mer fysisk aktivitet var i allmänhet yngre, i större utsträckning kvinnor, akademiker, var mindre benägna att röka, åt mer frukt och grönsaker och mindre rött och processat kött. De hade också lägre BMI, färre hade högt blodtryck, typ 2-diabetes eller tog kolesterolsänkande statiner.

Den lägsta risken för hjärtsvikt uppnåddes vid 600 min/vecka av måttlig fysisk aktivitet och därefter planade det ut.

Dessutom var sambandet mellan kraftig intensitet av fysisk aktivitet och hjärtsvikt något omvänt, med en potentiellt mindre riskreduktion vid 150 min/vecka eller mer.

Författarna drar slutsatsen, ”Nuvarande rekommendationer för kraftig intensiv fysisk aktivitet bör uppmuntras men den bör inte ökas. Däremot kan ökad måttlig intensiv fysisk aktivitet vara fördelaktigt även bland dem som uppfyller nuvarande rekommendationer.”

Celis-Morales tillade, ”Även om rekommendationerna är mycket tydliga, är låga nivåer av fysisk aktivitet i befolkningen mer kopplat till hur individer kan få fysisk aktivitet att passa in i sina hektiska rutiner, än att inse vilken mängd fysisk aktivitet som man behöver. Att tillämpa tekniker för beteendeförändring för att främja och upprätthålla nivåer av fysisk aktivitet rutinmässigt är mycket viktigt.”

Läkare ombord? – Fysisk aktivitet minskar risk för hjärtsvikt

”Vi måste förbättra läkarutbildningen och kunskapen kring recept på fysisk aktivitet,” säger Celis-Morales. ”Såvitt vi vet har träningsrecept inte varit en nyckelkomponent i deras medicinska utbildning. Incitament kan vara ett sätt att ta itu med motvilja bland läkare, även om incitamenten (måste) vara kopplade till ett sammanhanget.”

Charles German, MD, biträdande professor i medicin vid kardiologiska sektionen vid University of Chicago, Illinois, USA, som inte var involverad i studien, underströk också behovet av kunskap och handling hos läkarna.

”Läkare skulle ha stor nytta av mer utbildning i fördelarna med fysisk aktivitet, vilket skulle leda till bättre rådgivning och patientvård”, säger German, som sitter i American Heart Association Lifestyle and Cardiometabolic Health Council Committee. ”Läkare måste absolut ta på sig att utbilda och främja fysisk aktivitet bland sina patienter med alla till buds stående medel.”

”Medan det är känt att måttlig till intensiv fysisk aktivitet är förknippad med minskningar av hjärt-kärlsjukdomar, så är även lätt intensiv fysisk aktivitet det”, tillade han. ”Läkare bör inte bortse från det faktum att även lättare intensiv fysisk aktivitet kan minska risken för hjärtsvikt och andra sjukdomar.”

Medscape

Circulation

Två kvinnor som går en rask promenad

Är 112 det nya 10 000? Steg och risk för demens

En ledarartikel skriven av Elizabeth M. Planalp, Wisconsin Alzheimer’s Disease Research Center, Department of Medicine, University of Wisconsin School of Medicine and Public Health, Madison, USA.

Demens ökar som den vanligaste orsaken till funktionsnedsättning hos äldre. Eftersom världens befolkning av barn födda efter andra världskriget, i dagligt tal kallad ”baby boomer generation”, kommer förekomsten av demens troligen att fördubblas under de kommande 20 åren vilket gör att förebyggande insatser är avgörande för ett hälsosamt liv. Tidiga förebyggande åtgärder och insatser är nödvändiga för att hejda uppkomsten av demens i medelåldern och senare i livet, och med ökad uppmärksamhet på modifierbara riskfaktorer som fysisk aktivitet, fetma, kost och socialt engagemang.

I samma nummer som denna ledare tar del Pozo Cruz och kollegor upp en viktig men outredd koppling mellan dagliga steg och incidensen demens. Rapporten använder data från UK Biobank, en kohortstudie av cirka 500 000 vuxna i Storbritannien. Dagligt antal steg, mätt med stegräknare, från 78 430 personer i åldrarna 40 till 79 år och inkluderade mätningar för totalt antal steg per dag, samt om stegen var ”obetydliga” (<40 steg/min), målmedvetna ( ≥40 steg/min), och topp 30-minuters intensitet (genomsnittliga steg/min registrerade för de 30 högsta, men inte nödvändigtvis på varandra följande, minuter av dagen). Incidensen demens registrerades nästan 7 år senare från medicinska journaler och register av döda. Efter att ha kontrollerat för ålder, kön, etnicitet, utbildning, socioemotionellt status, rökning, alkohol, diet, medicin, sömn, historia av hjärt-kärlsjukdomar och dagar med stegräknare, gav resultaten att vuxna som gick cirka 3 800 steg per dag var 25% mindre benägna att utveckla demens och vuxna som tog cirka 9 800 steg per dag hade en 50% minskning av sin demensrisk, men med begränsade fördelar över 9 800 steg. Notera att de största minskningarna av risken för demens var förknippade med att ta cirka 6 300 kraftfulla steg per dag (57% minskning i risk) och med en topp 30-minuters intensitet på 112 steg/min (62% minskning i risk). Sammanfattningsvis spelar det totala antalet steg som tas på en dag och intensiteten av dessa steg, roll för att minska risken för demens.

I denna artikel diskuterar vi två huvudrön av intresse från studien. För det första var det optimala antalet steg för att minska förekomsten av demens med minst 25% markant lägre än den populära rekommendationen på 10 000 steg per dag, och för det andra, att intensiteten av steg, mer än bara antalet steg, är en potent leverantör av fördelarna med att gå. Sedan reflekterar vi över konsekvenserna av att ha identifierat ett så lättillgängligt förebyggande sätt för att minska förekomsten av demens senare i livet.

Vi vet att ett ökat antal steg under dagen minskar risken för dödlighet, även om resultaten av intensiteten i de steg som tas är varierande och kan skilja sig åt mellan män och kvinnor. I den aktuella studien (se länk ovan) var det optimala antalet steg för att halvera utvecklingen av demens endast nominellt lägre än det populära gränsvärdet på 10 000 steg, vilket lägger tyngd till detta allmänt rekommenderade riktmärke. Det minimala antalet dagliga steg som krävs för att sänka risken för demens med 25% var dock bara 3 800, ett antal som potentiellt är mycket mer uppnåeligt för en åldrande befolkning. Dessutom försvagades fördelarna med fler steg, och till och med, med ett omvänt resultat utöver de optimala antalet steg på cirka 9 800 steg. Det är tänkbart att lägre antal steg under vissa förhållanden kommer att räcka för att dra liknande fördelar som de rekommenderade 10 000 stegen per dag.

Är 112 det nya 10 000? Steg och risk för demens

Förmodligen var ett nyckelfynd som del Pozo Cruz och kollegor överraskande nog inte diskuterade i detalj, att en högre stegintensitet – ”bara” 112 steg/min under en 30-minuter – hade störst inverkan på att minska förekomsten av demens i denna grupp (62% vs 50% riskreduktion för 9 800 dagliga steg), och att denna observation gjordes i analyser som också justerade för totalt antal steg. Medan 112 steg/min är en ganska rask takt, är ”112” möjligen ett mycket mer lättillgängligt och mindre skrämmande mål att nå för de flesta individer, än ”10 000”, särskilt om man har varit fysiskt inaktiv. Som författarna bekräftade var den 30-minuters perioden de undersökte inte i följd, vilket begränsar styrkan i bevisen något. Men, i likhet med deras identifiering av optimala och minimala doser för dagliga steg, skulle det ha varit informativt om de också hade genomfört analyser som försökte förstå om 30 minuters promenad med 112 steg/min var nödvändig, eller om individer som endast bibehöll sådan intensitet i låt säga 10 minuter också uppnådde liknande fördelar.

Åldersspannet för de som ingick i denna studie (40-79 år) var ganska brett och, särskilt med tanke på den relativt korta uppföljningen (cirka 7 år), kanske inte är helt optimalt för att undersöka utfallet av demens. Till exempel kan en 50-åring som följts till 57 års ålder ha förblivit kognitivt välbehållen vid den tidpunkten bara för att utveckla demens under nästa decennium av sitt liv, och en sådan information skulle inte ha fångats av studien. I en annan studie på vuxna i Storbritannien utvecklade faktiskt endast 0,098% demens mellan 45 och 64 år, vilket tyder på att åldersintervallet och relativt kort uppföljning i den aktuella studien kan vara suboptimal för dessa undersökningar. Det skulle också ha varit av stort intresse att överväga specifika demensresultat (t.ex. Alzheimers sjukdom eller vaskulär demens) eftersom sådan information skulle ha främjat större specificitet i resultaten. På samma sätt, med tanke på den kända könsskillnaden i både fysisk aktivitet och demens, skulle analyser som stratifierats efter kön ha varit extremt värdefulla även om de visade att fynden var oföränderliga mellan könen. Sådana nyanserade analyser skulle vara särskilt viktiga för att flytta träningsvetenskapen in på arenan för personlig medicin, och hjälpa oss att bättre förstå vad som fungerar för vem (ex kvinnor), under vilket tillstånd (ex medelåldern) och i vilket syfte (ex förebygga vaskulär demens). Ändå ska författarna berömmas för den rigorösa kvalitetskontroll som genomförts i studien, inklusive justering för många potentiella påverkansfaktorer som kost, sömnkvalitet, utbildning, tobaksanvändning och hjärt-kärlsjukdomar. Ett sådant noggrant tillvägagångssätt stärker vår tilltro till att fysisk aktivitet, och i synnerhet promenader, kan fördröja uppkomsten av demens och därigenom mildra de enorma ekonomiska, sociala och psykologiska bördorna som är förknippade med denna sjukdom.

Sammanfattningsvis, även om vi håller med författarna om att deras fynd inte ska tolkas som att de visar ett orsakssamband mellan stegräkning och incident demens, kan man inte längre bortse ifrån de växande bevisen som stödjer fördelarna med fysisk aktivitet för att bibehålla optimal hjärnhälsa. Det är hög tid att hantera fysisk inaktivitet som en rutinmässig del av ett primärvårdsbesök för äldre. Med målet att hjälpa patienten att utveckla eller uppdatera planen för att förebygga sjukdomar och funktionshinder skulle det årliga hälsobesöket vara ett idealiskt redskap för ett sådant samtal, och denna rapport från del Pozo Cruz och kollegor erbjuder hälsovårdens personal flera användbara, konkreta rekommendationer. Och för området träning och neurovetenskap är ett viktigt nästa steg i utvecklingen att avslöja de potentiella mekanismerna bakom sambandet mellan fysisk aktivitet och risken för demens, ett område som vår grupp aktivt undersöker.

JAMA

Ett överviktigt barn som simmar

Träningens effekt på hjärnan hos överviktiga barn

Abstrakt

Av betydelse

Övervikt och fetma bland barn är mycket utbredd världen över, med konsekvenser för sämre kognitiv hälsa och hjärnhälsa. Träning kan potentiellt minska dessa negativa konsekvenser.

Mål

Att undersöka effekterna av ett träningsprogram på indikatorer för hjärnans hälsa, inklusive intelligens, exekutiv funktion (handlingsförmåga – att tänka ut, planera och utföra en handling), akademisk prestation (uppnå kort- eller långsiktiga utbildningsmål) och hjärnresultat, bland barn med övervikt eller fetma och att utforska vilken påverkan träning har.

Design och deltagare

All data för träning före och efter denna 20-veckors randomiserade studie av 109 barn i åldern 8 till 11 år med övervikt eller fetma samlades in från 21 november 2014 till 30 juni 2016, med databearbetning och analyser utförda mellan 1 juni, 2017 och 20 december 2021. Alla 109 barn inkluderades i analyserna; 90 barn (82,6%) genomförde utvärderingen efter träningen och deltog i minst 70% av de rekommenderade träningspassen och inkluderades i analysen.

Interventioner

Alla deltagare fick livsstilsrekommendationer. Kontrollgruppen fortsatte sina vanliga rutiner, medan träningsgruppen deltog i minst 3 övervakade 90-minuterspass per vecka utanför skoltid.

Huvudsakliga resultat och åtgärder

Intelligens, exekutiv funktion (kognitiv flexibilitet, hämningar och arbetsminne) och akademisk prestation bedömdes med standardiserade tester, och volym av hippocampus mättes med MR.

Resultat

Av de 109 deltagarna var 45 flickor (41,3%); deltagarna hade ett genomsnittligt BMI (kroppsmassaindex) på 26,8  och en medelålder på 10,0 år vid studiestart. 

I analyser förbättrade träningsinterventionen intelligensen, där träningsgruppen förbättrades från före träning till efter träning jämfört med kontrollgruppen (< 0.001). 

Den totala intelligensen förbättrades också signifikant mer i träningsgruppen än i kontrollgruppen (P < 0.001). 

Träning hade även en positiv påverkan på den kognitiva flexibiliteten (förmågan att växla mellan olika uppgifter, lära sig av misstag samt hantera flera stimuli samtidigt) jämfört med kontrollgruppen (P = 0.005). Dessa huvudsakliga effekter var konsekventa i analyserna och efter korrigering av flera andra tester. Det fanns en positiv, liten effekt av träning på total akademisk prestation i träningsgruppen jämfört med kontrollgruppen [P = 0.03), vilket delvis förmedlades av den kognitiva flexibiliteten. 

Hämningar, arbetsminne, hippocampus volym och andra MR resultat som undersöktes av hjärnan påverkades inte av träningsprogrammet. 

Träningen ökade hjärt-lungkonditionen, vilket indikeras av längre tid på löpbandet tills man nådde utmattning jämfört med kontrollgruppen (P = 0,04), och dessa förändringar av konditionen var orsak till några av effekterna (ungefär 10%-20%). Effekterna av träning var överlag konsekventa för de testade parametrarna, förutom en större förbättring i intelligens bland pojkar jämfört med flickor.

Slutsatser och relevans – Träningens effekt på hjärnan hos överviktiga barn

I denna randomiserade kliniska studie hade träning en positiv påverkan på intelligens och kognitiv flexibilitet under utvecklingsperioden för barn med övervikt eller fetma. Men de strukturella och funktionella förändringar i hjärnan som är ansvariga för dessa förbättringar identifierades inte.

JAMA

Människor som promenerar och cyklar i en park

10 000 steg om dagen: Myt eller Mål?

Vissa myter dör aldrig. Idén med att ta 10 000 steg om dagen är en av dem. Det som började som en käck marknadsföringsslogan har blivit ett mantra för alla som främjar fysisk aktivitet. Men målet med 10 000 steg är godtyckligt och nonchalerar en grundläggande sanning inom livsstilsmedicin: När det kommer till fysisk aktivitet så är allt bättre än inget.

10 000 steg om dagen

Allt började 1965 när det japanska företaget Yamasa Tokei började sälja en ny stegräknare som de kallade manpo-kei (”tiotusen steg”). De kombinerade produktlanseringen med en annonskampanj – ”Låt oss gå 10 000 steg om dagen!” — i ett försök att uppmuntra till fysisk aktivitet. Rekommendationen var något godtycklig, men från det tillfället cementerades målet om 10 000 steg i allmänhetens medvetande.

I rättvisans namn så är det inget fel med att ta 10 000 steg om dagen och det korrelerar ungefär med den allmänt rekommenderade mängden fysisk aktivitet. De flesta människor kommer att ta någonstans mellan 5 000 och 7 500 steg om dagen även de om i stort sett lever ett stillasittande liv. Om du lägger till 30 minuters promenad till dina dagliga rutiner kommer du att gå ytterligare 3 000-4 000 steg och därmed komma lite närmre de där 10 000 stegen. Att sätta 10 000 steg som mål är potentiellt användbar för personer som strävar efter att uppnå idealiska nivåer av fysisk aktivitet.

Men att gå färre antal steg har ändå en fördel. En studie i JAMA följdes en grupp på 2 110 vuxna från CARDIA-studien och man fann föga överraskande att de med fler steg per dag hade lägre dödlighet oavsett orsak. Men intressant nog, de som i genomsnitt gick 7 000 – 10 000 steg per dag hade lika bra utfall som de som gick mer än 10 000 steg, vilket tyder på att den nedre gränsen kan vara den önskvärda nivån.

Annan forskning har visat att det förmodligen är viktigare att förbättra ditt antal steg än att nå någon specifik gräns. I en kanadensisk studie randomiserades patienter med diabetes till vanlig vård eller till motion på recept av sin läkare. Interventionsgruppen förbättrade sina dagliga antal steg från cirka 5 000 steg per dag till cirka 6 200 steg. Även om ökningen var mindre än vad forskarna hade hoppats på, resulterade den i förbättring i blodsockernivån. 

I en annan studie sänkte ett 24-veckors program bestående av promenad blodtrycket med 11 poäng hos postmenopausala kvinnor, även om deras dagliga antal steg bara nådde 9 000 steg jämfört med målet på 10 000 steg. På samma sätt fann en mindre japansk studie att postmenopausala kvinnor som introducerades i ett träningsprogram hjälpte till att förbättra sina blodfetter även om de bara ökade sina dagliga antal steg från 6 800 till 8 500 per dag. Och en analys av amerikanska NHANES-data visade en fördel i dödlighet när individer som tog mer än 8 000 steg per dag jämfördes med de som tog färre än 4 000 steg. Fördelarna planade ut vid 9 000-10 000 dagliga steg.

Att gå 10 000 steg per dag är ett berömvärt mål och säkert fördelaktigt. Men även lägre nivåer av fysisk aktivitet har fördelar. Grejen är att inte fokusera så mycket på ett visst mål utan istället förbättra sin nuvarande motionsnivå. Att uppmuntra patienter att göra promenader till en daglig vana (vare sig det är på morgonen, vid lunch eller på kvällen) kommer att ge utdelning oavsett deras dagliga antal steg. Poängen är att när det kommer till fysisk aktivitet verkar den största fördelen uppstå när vi går från att göra ingenting till att göra någonting.

Medscape

Äldre par som är ute och promenerar

Antal steg och dödlighet: en meta-analys av 15 internationella studier

Sammanfattning

Bakgrund

Även om 10.000 steg per dag är allmänt marknadsfört för att ha hälsofördelar, finns det få bevis som stöder denna rekommendation. Man försökte bestämma sambandet mellan antalet steg per dag och stegfrekvens med dödlighet oavsett orsak.

Metoder

I denna meta-analys identifierade vi studier som undersökt vilken effekt dagliga steg har på dödlighet oavsett orsak hos vuxna (åldern ≥18 år). 

Det primära resultatet var dödlighet oavsett orsak och information inhämtades från dödsattester och nationella register. Man analyserade dos-respons sambandet mellan steg per dag och stegfrekvensen med dödlighet oavsett orsak.

Fynd

Man identifierade 15 studier, varav sju hade blivit publicerade och åtta som inte hade blivit det, med startdatum mellan 1999 och 2018. Det totala urvalet inkluderade 47.471 vuxna, och bland dessa noterades 3.013 dödsfall under en uppföljning på 7 år (median). Antalet steg per dag i median var 3.553 i kvartil 1; 5.801 i kvartil 2; 7.842 i kvartil 3 och 10.901 i kvartil 4. Jämfört med kvartil 1 var Hazard Ratio* för dödlighet oavsett orsak 0,60 för kvartil 2; 0,55 för kvartil 3; och 0,47 för kvartil 4. 

I ett test (Restricted cubic splines) visades en minskande risk för att dö bland vuxna som var 60 år eller äldre, med ett ökande antal steg per dag upp till 6.000–8.000 steg, och bland vuxna yngre än 60 år vid 8.000–10.000 steg per dag. 

När man justerade för antalet steg per dag, och jämförde kvartil 1 med kvartil 4, så försvagades sambandet mellan en hög stegfrekvens och dödlighet, men förblev signifikant under en peak på 30 minuter och en på 60 min, men visade ingen signifikans för tiden (min per dag) som promenerades med 40 steg per minut eller snabbare och 100 steg per min eller snabbare.

Tolkning av antal steg

Att ta fler steg per dag var förknippat med en gradvis minskande risk för dödlighet oavsett orsak, upp till en viss nivå som varierade beroende på ålder. Fynden från denna metaanalys kan användas för att informera om riktlinjer angående stegräkning i ett folkhälsofrämjande arbete kring fysisk aktivitet.

* Det numeriska värdet kan vara mindre eller större än 1,0. Till exempel innebär en Hazard Ratio på 0,60 i en studie, att studieläkemedlet ger en 40%-ig riskreduktion jämfört med kontrollbehandlingen.

The Lancet

Kvinnor som promenerar raskt

Rask promenad kopplad till lägre risk för hjärtsvikt

En snabb promenad/gång är förknippad med en lägre risk att utveckla hjärtsvikt, visar en ny observationsstudie på kvinnor som passerat klimakteriet.

Denna studie följde över 25 000 kvinnor i åldrarna 50 till 70 år under nästan 17 år. Jämfört med kvinnor som gick i ett avslappnat tempo hade de som gick i normal eller snabb takt 27% respektive 34% lägre risk för hjärtsvikt.

Dessutom var även en kort varaktighet av snabb promenad – mindre än 1 timme per vecka – associerad med samma mängd riskminskning för hjärtsvikt som dubbelt så mycket promenad av genomsnittlig eller avslappnat tempo.

”Promenader är en effektiv och billig träningsform som sannolikt kan förebygga flera kroniska sjukdomar, såsom kranskärlssjukdom, cancer och hjärtsvikt,” säger en av forskarna till studien, Charles Eaton, MD, professor, Institutionen för familjemedicin och epidemiologi, Alpert Medical School , Brown University, Rhode Island, USA.

”Du kan få samma eller bättre effekt genom att gå i snabb takt, vilket du dessutom kan genomföra under en kortare tidsperiod, än att gå långsamt under en längre tid”, säger Eaton, som också är chef för Center for Primärvård och prevention vid Brown University vid Memorial Hospital i Rhode Island.

Studien publicerades den 20 januari i Journal of the American Geriatric Society.

Spelar energiförbrukningen någon roll?

Fysisk aktivitet har visat sig vara associerad med en lägre risk för hjärtsvikt, men ”rollen för specifika typer av fysisk aktivitet återstår att klargöra”, skriver forskarna. Promenader är den ”vanligaste typen av fysisk aktivitet”, noterar de, särskilt för kvinnor och äldre vuxna.

”Vår studie motiverades av det faktum att tidigare studier har visat att volymen av fysisk aktivitet och promenader, beräknat som energiförbrukning – MET* [metabolisk ekvivalent intensitet] timmar per vecka – var associerad med en minskad risk för hjärtsvikt,” säger Eaton . ”Men relativt få studier har utvärderat om frekvensen, varaktigheten eller hastigheten gjorde någon skillnad.”

För att undersöka frågan tittade forskarna på en undergrupp av kvinnor som registrerade sig i Women’s Health Initiative (WHI) gruppen mellan 1993 och 1998 (25 183 kvinnor, medelålder 62,6 år) utan hjärtsvikt eller cancer i anamnesen.

Vid studiestart fyllde deltagarna i frågeformulär och uppgav information om personligt och familjärt hälsotillstånd, fysisk aktivitet, rökning, diet och andra beteende- och livsstilsfaktorer. Dessutom mättes deras längd, vikt, midje- och höftomkrets samt blodtryck.

Frågor om fysisk aktivitet inkluderade separat bedömning av promenader, inklusive specifika frågor om frekvensen av promenader utanför hemmet i >10 minuter utan att stanna; den genomsnittliga varaktigheten för varje promenad; och den vanliga gångtakten.

Gångtakten kategoriserades som avslappnad, normal eller snabb (tabell 1).

Tabell 1. Gångtakt och energiförbrukning
Typ av gångHastighetMETs
Avslappnad< 3 km/tim2
Normal3-5 km/tim3
Snabb> 5 km/tim4.5

* MET = metaboliska ekvivalenter.
1 MET definieras som den energi du använder när du vilar eller sitter still. 
1 MET är ungefär 3,5 milliliter syre förbrukat per kilo kroppsvikt per minut.
En aktivitet som har ett värde på 4 MET betyder att du använder fyra gånger så mycket energi än du skulle göra om du satt still.
Exempel: Om du väger 72,5 kg, så förbrukar du cirka 254 milliliter syre per minut när du är i vila (72,5 kg x 3,5 ml).

Promenadvolymen sammanfattades som MET-timmar/vecka av gångaktivitet.

Kvinnor som rapporterade att de gick i snabb takt tenderade att vara yngre. Dessutom hade de ett lägre BMI, högre fysisk funktionspoäng och högre total fysisk aktivitet.

De skilde sig också i sin medicinska historia, med en lägre historik av hysterektomi och en lägre prevalens av diabetes, högt blodtryck, hyperkolesterolemi och familjehistoria i hjärtinfarkt.

Träningseffekt

Patienterna följdes under i median 16,9 år, under vilken tid det konstaterades 1 455 nydiagnostiserade akuta inläggningar för hjärtsvikt.

Ett ”starkt omvänt samband” hittades mellan gångtakt och total risk för hjärtsvikt, såväl som båda subtyperna av hjärtsvikt, rapporterar författarna.

Tabell 2. Gångtempo och risk för hjärtsvikt
GångtaktHjärtsvikt totalt (95% CI)
Normal jmf avslappnad0.73 (0.65 – 0.83)
Snabb jmf avslappnad0.66 (0.56 – 0.78)

Risken för hjärtsvikt vid snabb promenad < 1 timme per vecka, var ”jämförbar” med risk för hjärtsvikt för de som gick med en avslappnad och normal gångtakt under > 2 timmars gång per vecka, konstaterar de.

Forskarna genomförde flera känslighetsanalyser där de redogjorde för kraftig intensitet av fysisk aktivitet annan än snabb gång, såväl som för potentiellt förvirrande faktorer för diabetes, högt blodtryck och dyslipidemi (höga blodfetter), ”vilka kan ha ett orsaksmässigt samband mellan gångtakt och hjärtsvikt.” De fann att gångtakten även efter det fortsatt var signifikant associerad med risken för akut inläggning för hjärtsvikt. 

Ytterligare analyser uteslöt deltagare med låg fysisk funktionspoäng och de som utvecklade hjärtsvikt under de 3 första åren av uppföljningen, för att minska sannolikheten för omvänt samband. Resultaten förblev desamma.

”Vi studerade inte mekanismen genom vilken gångtakt påverkar risken för hjärtsvikt; men den troliga mekanismen, baserat på andra studier, är att genom att gå snabbt förbättrar du kardiovaskulär kondition genom en träningseffekt som gör att du kan extrahera syre i dina muskler mer effektivt, förbättrar balansen i det autonoma nervsystemet mellan det sympatiska och parasympatiska systemet, och förbättrar riskfaktorer för hjärtsvikt, såsom förhöjt blodtryck och insulinresistens,” kommenterade Eaton.

Han tillade att framtida forskning som faktiskt ”manipulerar promenader” kan svara på frågan om kvinnor som går i snabb takt redan har bättre kardiovaskulär kondition, vilket skyddar dem från hjärtsvikt.

Rask promenad spelar roll

Mary Norine Walsh, MD, medicinsk chef för hjärtsvikt och hjärttransplantation, Ascension St. Vincent Heart Center, Indianapolis, USA, kallar studien ”ett viktigt bidrag med avseende på en specifik endpoint i hjärt-kärlsjukdom – hjärtsvikt – som visar att gånghastighet spelar roll.”

Walsh, som tidigare var ordförande för American College of Cardiology och inte var inblandad i studien, säger att meddelandet att ta med hem är ”att gångintensitet och hastighet verkligen spelar någon roll hela livet för att undvika kardiovaskulära händelser, särskilt hjärtsvikt.”

Läkare bör överväga att ”observera gångtakt mer noggrant och titta på personers individuella risk för hjärtsvikt,” föreslår Walsh. ”Det är något att lägga till i vår rådgivning till patienter, för att uppmuntra dem att anta en mer aktiv livsstil. Vi pratar med patienterna om hur många steg de tar, men hur snabbt de går verkar också ha betydelse.”

Medscape

Journal of the American Geriatric Society

Ishockey hjärnskakning

Nedkylning efter hjärnskakning

Abstrakt

Introduktion

Idrottsrelaterad hjärnskakning är ett alltmer erkänt hälsoproblem och behandlingsalternativen är knappa. Vi testade hypotesen att omedelbar selektiv nedkylning av huvud-hals förkortar återgång till spel hos ishockeyspelare med hjärnskakning.

Material och metoder

Under 5 säsonger delades 19 professionella ishockeylag in i 2 grupper – interventionslag, där spelare med hjärnskakning fick selektiv nedkylning av huvud-hals, och kontrollgrupper bestående av lag som fick ett standardmässigt omhändertagande av idrottsrelaterad hjärnskakning. 

Hjärnskakning diagnostiserades enligt fastställda kriterier. Ett system för nedkylning av huvud- och hals, designat för att minska hjärntemperaturen med en kall cirkulerande kylvätska, användes. Nedkylningen startade akut efter diagnos av hjärnskakning och användes i ≥ 45 min. 

Alla spelare utsattes för ett standardiserat graderat protokoll för att få återgå till spel. Innan återgång till spel skulle en SCAT (Sport Concussion Assessment Tool) bedömning göras och tillstånd ges av medicinsk expertis. Det man huvudsakligen mätte var tiden till slutförandet av rehabiliteringsprogrammet och återkomsten till spel.

Resultat

I lagen som använde nedkylning registrerades 62 hjärnskakningar och i kontrollagen 75 hjärnskakningar. Mediantiden för att initiera nedkylning var 11 minuter (intervall 5–30).
Mediantiden för återgång till spel var 9 dagar i gruppen som fick nedkylning, och 12 dagar i kontrollgruppen (p<0,00001).
För spelare som fick selektiv nedkylning av huvud-hals återgick 94% (58/62) till spel ≤ 3 veckor och 100% återgick till spel ≤ 56 dagar. I kontrollgruppen återgick 71% (53/75) till spel ≤ 3 veckor och 87% ≤ 56 dagar (p<0,001).

Slutsatser – Nedkylning efter hjärnskakning

Akut selektiv nedkylning av huvud- och nacke förkortar tiden för att återgå till spel och minskar risken för lång bortavaro från spel för ishockeyspelare som drabbats av hjärnskakning.

BMJ Open Sport & Exercise Medicine

Vanliga människor som joggar

Stora livshändelser påverkar fysisk aktivitet

Fysiska aktivitetsnivåer kan sjunka under stora livshändelser och det är viktigt för vårdpersonal att uppmuntra patienter att upprätthålla regelbunden fysisk aktivitet under tider av betydande förändringar i deras liv, säger American Heart Association (AHA) i ett nytt vetenskapligt uttalande.

Med detta uttalande, ”Vi hoppas att vårdgivare, folkhälsovårdare och individer förstår att en stor livsförändring kan leda till minskad fysisk aktivitet eller ökat stillasittande beteende”, säger Abbi D. Lane-Cordova, PhD, huvudförfattare till artikeln.

Uttalandet innehåller ”tips för screening för fysisk aktivitet och att prata med människor om deras aktivitet under dessa stora livshändelser och resurser som kan användas av vårdgivare för att hjälpa människor att uppnå hälsosamma nivåer av fysisk aktivitet”, säger Lane-Cordova, biträdande professor i träningsvetenskap, Arnold School of Public Health, University of South Carolina, USA.

Artikeln publicerades i tidskriften Circulation.

AHA-kommittén för fysisk aktivitet började diskutera detta ämne redan 2019, förklarade Lane-Cordova.

”Vi pratade som en grupp om hur mycket aktivitetsnivåer kan förändras när något stort händer i livet, som att bli förälder eller gå i pension. Förändringen i aktivitetsbeteende (fysisk aktivitet eller stillasittande beteende) är viktig eftersom dessa aktivitetsbeteenden kan påverka hjärthälsan” säger Abbi D. Lane-Cordova.

Gruppen började arbeta med det vetenskapliga uttalandet i början av 2020 ”och sedan slog pandemin till, och det verkade viktigare än någonsin att skapa medvetenhet och en resurs för människor att hjälpa till att förbättra, eller åtminstone upprätthålla, gynnsamma aktivitetsbeteenden när det finns en djupgående förändring eller händelse i livet,” säger Lane-Cordova.

Vissa mer sårbara än andra

Gruppen undersökte data om 17 olika livshändelser eller övergångar och fann bevis för att fysisk aktivitetsnivåer kan sjunka under nio händelser:

att börja en ny skola (grundskola, mellanstadie, gymnasieskola eller högskola); ett första jobb eller karriärbyte; ett äktenskap eller sambos; graviditet; föräldraskap; pensionering; eller flytta till ett äldreboende.

Författarna identifierade också individer som kan vara särskilt mottagliga för lägre nivåer av fysisk aktivitet i allmänhet och under viktiga livshändelser. De inkluderar de med lägre utbildningsnivåer; de som bor ensamma; de som saknar tillgång till en uteplats; vissa grupper tillhörande HBTQ+-gemenskapen; och kvinnor som är gravida och nyblivna föräldrar.

Fysisk aktivitet kan sjunka vid stora livshändelser

De erbjuder praktiska strategier för vårdpersonal för att stödja rutinmässiga fysiska aktivitetsnivåer under stora livshändelser och övergångar. Dessa inkluderar att ställa enkla frågor om hur livsövergångar kan förändra fysiska aktivitetsmönster och uppmuntra användningen av bärbara stegräknare för att övervaka nivåer och förändringar.

”Det är viktigt att upprätthålla eller förbättra den fysiska aktiviteten när stora livshändelser inträffar, vilket ofta är en tid då träning behövs som mest”, sa Lane-Cordova i ett pressmeddelande.

”Läkare bör uttrycka medkänsla när de frågar om livsövergångar och initiera samtal om fysisk aktivitet under livshändelser och övergångar”, råder skrivargruppen.

Gruppen säger också att det är viktigt ”att se bortom sjukvårdens sammanhang och engagera organisationer, kommuner, arbetsplatser, trossamfund och stödboende, för att främja fysisk aktivitet.”

Medscape

Ett par som promenerar

Steg per dag och dödlighet bland medelålders vuxna

Abstrakt

Av betydelse

Steg per dag är ett meningsfullt mått för fysisk aktivitet i befolkningen. För att rekommendera strategier för antal steg är det viktigt att förstå sambandet mellan steg och kliniska mål, inklusive dödlighet.

Mål

Att uppskatta sambandet mellan steg per dag och för tidig död (ålder 41-65 år) bland män och kvinnor.

Design och deltagare

Denna prospektiva kohortstudie var en del av studien ”Coronary Artery Risk Development in Young Adults (CARDIA)”. Deltagarna var i åldern 38 till 50 år och bar en stegräknare (accelerometer). Deltagarna följdes i genomsnitt i 10,8 år.

Indelning

Daglig stegfrekvens, klassificerades som låg (<7.000 steg/dag), måttlig (7.000-9.999 steg/dag) och hög (≥10.000 steg/dag) och stegintensitet, bland annat klassificerad som tid spenderad med 100 steg/min eller mer.

Resultat

Totalt 2.110 deltagare från CARDIA -studien inkluderades, med en medelålder på 45,2 år, 1.205 (57,1%) var kvinnor, och de gick i median 9.146 (7.307-11.162) steg/dag. 

Under uppföljningen dog 72 deltagare (3,4%). Jämfört med deltagare i gruppen som gick minst, var det signifikant lägre risk för dödlighet både i gruppen med måttligt antal steg och i gruppen som gick mest. Detta förhållande gällde både för kvinnor och för män. Det fanns ingen signifikant koppling mellan tid med 100 steg eller mer per minut och risk för dödlighet.

Slutsatser och relevans – steg per dag

Denna kohortstudie fann att bland medelålders män och kvinnor, uppvisade deltagare som tog 7.000 steg/dag eller mer, en lägre dödlighet jämfört med deltagare som tog färre än 7.000 steg/dag. Det fanns ingen koppling mellan stegintensitet och dödlighet.

Journal of the American Medical Association