Människor som drabbas av plötsligt hjärtstopp utanför sjukhus kan må dåligt dagarna innan hjärtstoppet, visar forskning från Danmark.
Den nya analysen visar att 54% av personerna hade haft telefon-, e-post- eller träffat sin distriktsläkare två veckor före hjärtstilleståndet och 6,8% hade sökt på akutmottagningen eller till poliklinisk mottagning eller lagts in på sjukhus.
Dessutom hade ungefär 25% haft kontakt med sin distriktsläkare och 3% hade kontaktat ett sjukhus varje vecka året före de drabbades av hjärtstillestånd.
Dessa resultat presenterades vid European Society of Cardiology (ESC) Congress 2020 av Nertila Zylyftari, MD, Copenhagen University Herlev och Gentofte Hospital, Hellerup, Danmark.
Dessa resultat visar att läkare ska vara medvetna om att människor kan känna sig dåliga innan ett plötsligt hjärtstopp, och de lyfter fram vikten av att tillämpa riskvärden för hjärt-kärlsjukdomar i daglig klinisk praxis, säger Nertila Zylyftari.
Detta är en intressant och viktig studie som läggs till de växande bevisen för att patienter som drabbas av plötsligt hjärtstopp upplever symtom under veckorna fram till deras hjärtstillestånd, berättar Karen Smith, doktor, chef för Center for Research and Evaluation at Ambulance Victoria, Australien.
Karen Smith skrev en artikel om liknande bevis – en relaterad studie som involverade mer än 38.000 patienter som drabbades av plötsligt hjärtstopp i Ontario, Kanada. Forskarnas resultat visade, i motsats till konventionell uppfattning att plötsligt hjärtstopp uppstår utan föregående kontakt med sjukvården, att mer än 1 av 4 patienter med plötsligt hjärtstopp, hade besökt akutmottagningen under de senaste 90 dagarna (Shuvy M: Resuscitation. 2019; 141: 158-185).
Även om forskarna i den aktuella studien saknade information om varför patienterna kontaktade sin distriktsläkare eller gick till akuten, kan vissa ha upplevt andfåddhet, obehag i bröstet och hjärtklappning, spekulerade Nertila Zylyftari i.
Andra patienter kan ha haft vaga symtom som skulle göra det svårt att identifiera dom som högrisk patienter. Medan en del kanske hade sin första kontakt med sjukvården när de drabbades av ett plötsligt hjärtstopp.
”Det finns mycket mer arbete att göra för att förhindra plötsligt hjärtstopp och att konstruera en algoritm som kan hjälpa till att identifiera riskpatienter”, säger Nertila Zylyftari.
Den här studien visar att andelen som kontaktar en läkare är hög och om det fanns möjlighet att identifiera risksymtom skulle många hjärtstopp sannolikt kunna avvärjas. Studien bekräftar att kampanjer om varningstecken på hjärtinfarkt och att patienter faktiskt söker vård tidigare, kan avvärja hjärtstopp.
Deras forskargrupp genomförde en studie som visade att en omfattande mediekampanj i Melbourne, Australien, för att förbättra medvetenheten om symtom på hjärtinfarkt kunde kopplas till en avsevärd minskning av hjärtstillestånd och hjärtdöd (Nehme Z: Eur Heart J. 2017; 38: 1666–1673).
Behov av att identifiera personer med hög risk
Plötsligt hjärtdöd är den tredje vanligaste dödsorsaken världen över; i genomsnitt överlever färre än 10% av patienterna, ett faktum som ”stärker behovet av att identifiera de som är i riskzonen”, säger Nertila Zylyftari.
Forskarna identifierade 28.955 personer i det danska hjärtregistret som hade ett plötsligt hjärtstopp under perioden 2001 – 2014; patienternas medianålder var 72 år och 67% var män.
Forskarna matchade varje patient med nio personer i befolkningen utifrån ålder, kön och datum för hjärtstilleståndet.
I befolkningen hade endast cirka 13% respektive 2% (kontrollgrupp) haft kontakt med sin allmänläkare eller ett sjukhus under någon vecka.
Plötslig hjärtdöd är kanske inte så plötslig?
Av de 54% av patienterna som hade kontaktat sin distriktsläkare två veckor före sitt plötsliga hjärtstopp, hade 72% telefon- eller e-postkontakt (11% följdes av ett mottagningsbesök); 51% besökte vårdcentralen och 29% fick ett hembesök.
Av patienterna som hade haft någon kontakt med hälso- och sjukvården två veckor före hjärtstilleståndet hade 25% en kardiovaskulär diagnos, inklusive hjärtsjukdom (8%) och hjärtsvikt (4,5%); 11% hade lungsjukdom, inklusive kronisk obstruktiv lungsjukdom – KOL (4,3%); och andra hade upplevt trauma / förgiftning eller haft mag-tarmsjukdom.
Färre personer i befolkningsgruppen (kontrollgruppen) hade diagnos på hjärt-kärlsjukdoms (9%).
