En snabb promenad/gång är förknippad med en lägre risk att utveckla hjärtsvikt, visar en ny observationsstudie på kvinnor som passerat klimakteriet.
Denna studie följde över 25 000 kvinnor i åldrarna 50 till 70 år under nästan 17 år. Jämfört med kvinnor som gick i ett avslappnat tempo hade de som gick i normal eller snabb takt 27% respektive 34% lägre risk för hjärtsvikt.
Dessutom var även en kort varaktighet av snabb promenad – mindre än 1 timme per vecka – associerad med samma mängd riskminskning för hjärtsvikt som dubbelt så mycket promenad av genomsnittlig eller avslappnat tempo.
”Promenader är en effektiv och billig träningsform som sannolikt kan förebygga flera kroniska sjukdomar, såsom kranskärlssjukdom, cancer och hjärtsvikt,” säger en av forskarna till studien, Charles Eaton, MD, professor, Institutionen för familjemedicin och epidemiologi, Alpert Medical School , Brown University, Rhode Island, USA.
”Du kan få samma eller bättre effekt genom att gå i snabb takt, vilket du dessutom kan genomföra under en kortare tidsperiod, än att gå långsamt under en längre tid”, säger Eaton, som också är chef för Center for Primärvård och prevention vid Brown University vid Memorial Hospital i Rhode Island.
Studien publicerades den 20 januari i Journal of the American Geriatric Society.
Spelar energiförbrukningen någon roll?
Fysisk aktivitet har visat sig vara associerad med en lägre risk för hjärtsvikt, men ”rollen för specifika typer av fysisk aktivitet återstår att klargöra”, skriver forskarna. Promenader är den ”vanligaste typen av fysisk aktivitet”, noterar de, särskilt för kvinnor och äldre vuxna.
”Vår studie motiverades av det faktum att tidigare studier har visat att volymen av fysisk aktivitet och promenader, beräknat som energiförbrukning – MET* [metabolisk ekvivalent intensitet] timmar per vecka – var associerad med en minskad risk för hjärtsvikt,” säger Eaton . ”Men relativt få studier har utvärderat om frekvensen, varaktigheten eller hastigheten gjorde någon skillnad.”
För att undersöka frågan tittade forskarna på en undergrupp av kvinnor som registrerade sig i Women’s Health Initiative (WHI) gruppen mellan 1993 och 1998 (25 183 kvinnor, medelålder 62,6 år) utan hjärtsvikt eller cancer i anamnesen.
Vid studiestart fyllde deltagarna i frågeformulär och uppgav information om personligt och familjärt hälsotillstånd, fysisk aktivitet, rökning, diet och andra beteende- och livsstilsfaktorer. Dessutom mättes deras längd, vikt, midje- och höftomkrets samt blodtryck.
Frågor om fysisk aktivitet inkluderade separat bedömning av promenader, inklusive specifika frågor om frekvensen av promenader utanför hemmet i >10 minuter utan att stanna; den genomsnittliga varaktigheten för varje promenad; och den vanliga gångtakten.
Gångtakten kategoriserades som avslappnad, normal eller snabb (tabell 1).
Tabell 1. Gångtakt och energiförbrukning
| Typ av gång | Hastighet | METs |
| Avslappnad | < 3 km/tim | 2 |
| Normal | 3-5 km/tim | 3 |
| Snabb | > 5 km/tim | 4.5 |
* MET = metaboliska ekvivalenter.
1 MET definieras som den energi du använder när du vilar eller sitter still.
1 MET är ungefär 3,5 milliliter syre förbrukat per kilo kroppsvikt per minut.
En aktivitet som har ett värde på 4 MET betyder att du använder fyra gånger så mycket energi än du skulle göra om du satt still.
Exempel: Om du väger 72,5 kg, så förbrukar du cirka 254 milliliter syre per minut när du är i vila (72,5 kg x 3,5 ml).
Promenadvolymen sammanfattades som MET-timmar/vecka av gångaktivitet.
Kvinnor som rapporterade att de gick i snabb takt tenderade att vara yngre. Dessutom hade de ett lägre BMI, högre fysisk funktionspoäng och högre total fysisk aktivitet.
De skilde sig också i sin medicinska historia, med en lägre historik av hysterektomi och en lägre prevalens av diabetes, högt blodtryck, hyperkolesterolemi och familjehistoria i hjärtinfarkt.
Träningseffekt
Patienterna följdes under i median 16,9 år, under vilken tid det konstaterades 1 455 nydiagnostiserade akuta inläggningar för hjärtsvikt.
Ett ”starkt omvänt samband” hittades mellan gångtakt och total risk för hjärtsvikt, såväl som båda subtyperna av hjärtsvikt, rapporterar författarna.
Tabell 2. Gångtempo och risk för hjärtsvikt
| Gångtakt | Hjärtsvikt totalt (95% CI) |
| Normal jmf avslappnad | 0.73 (0.65 – 0.83) |
| Snabb jmf avslappnad | 0.66 (0.56 – 0.78) |
Risken för hjärtsvikt vid snabb promenad < 1 timme per vecka, var ”jämförbar” med risk för hjärtsvikt för de som gick med en avslappnad och normal gångtakt under > 2 timmars gång per vecka, konstaterar de.
Forskarna genomförde flera känslighetsanalyser där de redogjorde för kraftig intensitet av fysisk aktivitet annan än snabb gång, såväl som för potentiellt förvirrande faktorer för diabetes, högt blodtryck och dyslipidemi (höga blodfetter), ”vilka kan ha ett orsaksmässigt samband mellan gångtakt och hjärtsvikt.” De fann att gångtakten även efter det fortsatt var signifikant associerad med risken för akut inläggning för hjärtsvikt.
Ytterligare analyser uteslöt deltagare med låg fysisk funktionspoäng och de som utvecklade hjärtsvikt under de 3 första åren av uppföljningen, för att minska sannolikheten för omvänt samband. Resultaten förblev desamma.
”Vi studerade inte mekanismen genom vilken gångtakt påverkar risken för hjärtsvikt; men den troliga mekanismen, baserat på andra studier, är att genom att gå snabbt förbättrar du kardiovaskulär kondition genom en träningseffekt som gör att du kan extrahera syre i dina muskler mer effektivt, förbättrar balansen i det autonoma nervsystemet mellan det sympatiska och parasympatiska systemet, och förbättrar riskfaktorer för hjärtsvikt, såsom förhöjt blodtryck och insulinresistens,” kommenterade Eaton.
Han tillade att framtida forskning som faktiskt ”manipulerar promenader” kan svara på frågan om kvinnor som går i snabb takt redan har bättre kardiovaskulär kondition, vilket skyddar dem från hjärtsvikt.
Rask promenad spelar roll
Mary Norine Walsh, MD, medicinsk chef för hjärtsvikt och hjärttransplantation, Ascension St. Vincent Heart Center, Indianapolis, USA, kallar studien ”ett viktigt bidrag med avseende på en specifik endpoint i hjärt-kärlsjukdom – hjärtsvikt – som visar att gånghastighet spelar roll.”
Walsh, som tidigare var ordförande för American College of Cardiology och inte var inblandad i studien, säger att meddelandet att ta med hem är ”att gångintensitet och hastighet verkligen spelar någon roll hela livet för att undvika kardiovaskulära händelser, särskilt hjärtsvikt.”
Läkare bör överväga att ”observera gångtakt mer noggrant och titta på personers individuella risk för hjärtsvikt,” föreslår Walsh. ”Det är något att lägga till i vår rådgivning till patienter, för att uppmuntra dem att anta en mer aktiv livsstil. Vi pratar med patienterna om hur många steg de tar, men hur snabbt de går verkar också ha betydelse.”