Personer som exponeras för höga nivåer av perfluoroktansulfonsyra (PFOS/PFAS) – en allmänt använd syntetisk kemikalie – löper en ökad risk för levercancer, enligt forskare.
Kopplingen bevisar inte att PFOS orsakar denna cancer, och mer forskning behövs, men under tiden bör människor begränsa sin exponering för PFOS och andra i sin klass, säger Jesse Goodrich, PhD, doktor i miljömedicin vid University of Southern California i Los Angeles, USA.
”Om du är i riskzonen för levercancer eftersom du har andra riskfaktorer, då har dessa kemikalier potentialen att ”tippa” dig över kanten,” säger han.
Goodrich med kollegor publicerade sin forskning den 8 augusti 2022 i JHEP Reports.
De kallas ”evighetskemikalier” eftersom det kan ta tusentals år att bryta ner dom. Polyfluoralkylsubstanser (PFAS) finns i smink, livsmedelsförpackningar, vattentäta kläder, nonstick-kokkärl (beläggning), brandsläckningsskum och i grundvattnet. De sprids genom atmosfären till regn och finns i blodet hos de flesta amerikaner. PFOS är en av de mest använda PFAS.
”De är svåra att undkomma,” säger Goodrich.
Tidigare forskning har kopplat PFAS till infertilitet, graviditetskomplikationer, inlärnings- och beteendeproblem hos barn, problem i immunsystemet, högt kolesterol, och till andra cancerformer. Vissa experiment på djur antydde att PFAS kunde orsaka levercancer, medan andra visade en korrelation mellan serumnivåer av PFAS och biomarkörer associerade med levercancer. Men många av dessa hälsokonsekvenser tar lång tid att utveckla.
”Det var inte förrän vi började få större grupper av personer som utsatts för hög exponering, som vi kunde börja forska på vad som händer,” säger Goodrich.
Hög exponering, ökad incidens
För att kunna mäta ett tydligare samband mellan PFAS-exponering och förekomsten av hepatocellulär cancer, analyserade Goodrich och kollegor data från Multiethnic Cohort Study, en grupp på av mer än 200 000 personer av olika härkomster, som kunde spåras sedan tidigt 1990-tal i Kalifornien och på Hawaii. Cirka 67 000 deltagare lämnade blodprover mellan 2001 till 2007.
Från denna grupp fann forskarna 50 personer som senare utvecklade hepatocellulär cancer. Forskarna matchade dessa patienter med 50 kontroller i motsvarande ålder som inte utvecklade cancern.
De fann att personer med mer än 54,9 μg/L PFOS i blodet innan diagnos av hepatocellulärt karcinom löpte nästan fem gånger högre risk att utveckla cancern, vilket var statistiskt signifikant (P = 0,02).
För att få en uppfattning om mekanismen bakom hur PFOS kan orsaka denna skada, letade forskarna också efter en koppling till nivåer av metaboliter (produkter som bildas vid nedbrytning).
De fann en överlappning mellan höga PFOS-nivåer, hepatocellulär cancer och höga nivåer av glukos, smörsyra (en kortkedjig fettsyra), α-Ketoisovalerianasyra (en grenkedjig α-ketosyra) och 7α-Hydroxy-3- oxo-4-kolestenoat (en gallsyra). Dessa metaboliter har i tidigare studier kopplats till metabola störningar och leversjukdom.
På liknande sätt identifierade forskarna ett samband mellan cancer, PFOS och förändringar i aminosyra- och glykanbiosyntesvägar.
Riskminskning – PFAS kopplad till levercancer
Halveringstiden för PFAS i kroppen är cirka 3-7 år, enligt Goodrich.
”Det finns inte mycket du kan göra när du har fått dom i dig”, säger han. ”Så fokus måste i första hand vara att undvika att man blir exponerad.”
Människor kan begränsa exponeringen genom att undvika vatten som är förorenat med PFAS eller filtrera bort det, sa Goodrich. Han rekommenderade att undvika fisk från förorenade vattendrag och kokkärl med beläggning.
Men att ge patienter individuella rekommendationer är svårt, säger Vincent Chen, MD, MS, instruktör i gastroenterologi vid University of Michigan i Ann Arbor, USA, som inte var involverad i studien. De flesta läkare har ingen kännedom om sina patienters PFOS-nivåer.
”Det är inte så lätt att få ett test utfört,” säger Chen.
Man kan också minska risken för hepatocellulärt karcinom genom att påverka andra riskfaktorer för cancertypen, som dålig kost, för lite motion och att inte röka, säger Goodrich.
Forskarna fann att patienter med hepatocellulärt karcinom var mer benägna att vara överviktiga och ha diabetes, och PFOS var associerat med högre fasteglukosnivåer. Detta ökar möjligheten att PFOS ökar risken för hepatocellulärt karcinom genom att orsaka diabetes och fetma.
Goodrichs grupp försökte få svar på denna fråga genom att i sin statistiska analys justera för Body Mass Index (BMI) och diabetes.
Efter justering för BMI fann de att sambandet mellan PFOS och hepatocellulärt karcinom minskade till en trefaldig risk och var inte längre statistiskt signifikant (P=0,11).
Å andra sidan ändrade justering för diabetes inte det statistiska sambandet mellan PFOS och cancern (P=0,04).
Storleken på urvalet var förmodligen för litet för att få fram detta sambandet, säger Chen. ”Jag tycker ändå att detta är en väldigt, väldigt viktig studie.”
Nivåerna av PFOS som finns i blodet hos amerikaner har minskat de senaste 20 åren, påpekade Chen. Men det är inte så betryggande som det låter.
”Problemet är att om du sätter upp regler som begränsar användningen av en typ av PFAS, så kan man bara ersätta den med en annan PFAS eller en annan molekyl, som kan vara minst lika skadlig,” avslutar han.